Nu ska jag berätta vad jag jobbar med nuförtiden. Jag jobbar på Umeå Kommun, i ett projekt som heter SPIS. Det står för Social Progress Innovation Sweden och projektet är Umeå Kommuns innovationsplattform. Det är min nya kompis Ellen Grahn som är projektledare och hon brukar prata om att hennes jobb handlar om att för att vi ska klara de stora samhällsutmaningar som vi står inför, så måste kommunen bli mer agil och samverka både internt och med externa aktörer. Tvärsektoriell samverkan, har jag hört henne säga typ tusen gånger. Hon är bäst. Här är en länk till mer information om SPIS.
Projektet är finansierat av Sveriges innovationsmyndighet Vinnova och det är ett samarbete mellan Umeå Kommun och RISE. RISE, eller Research Institutes of Sweden AB, är ett svenskt helägt statligt forskningsinstitut som samverkar med universitet, näringsliv och samhälle för innovationsutveckling och hållbar tillväxt.
2020 fick jag frågan om jag ville ta fram ett koncept på en metod för att inkludera medborgare i stadens utveckling. Ett år tidigare hade några kommuntjänstemän varit på en resa till en vänort som heter Kamakura och ligger strax utanför Tokyo. Där hade man varit med på något som kallades Kamacon, vilket var ett slags mötesforum där såväl stadens borgmästare, näringsliv, medborgare och föreningsliv möttes.
Initiativet kom från stadens näringsliv och grundades av en man som heter Kikou Honda. Upprinnelsen var att längs stadens stränder hade det kvälls- och nattetid blivit alltmer stökigt med högljudda fester och drogförsäljning. Det gjorde att hela staden upplevde att det kändes otryggt att vistas på stranden under den delen av dygnet och för att komma tillrätta med problemet bjöd man in massor av folk att brainstorma. Lösningen som de kom på var nog överraskande för många. De bestämde sig för att bygga en enorm sandskulptur av deras stadssymbol, en duva. I Kamakura finns flera tempel och när några munkar såg skulpturen, bestämde de sig för att gå dit och välsigna den. Skulpturen fick bli en symbol för något som hela staden slöt upp bakom och den fick stå orörd tills vinden svepte iväg med den. Och hur osannolikt det än kan låta, så löste det problemet med stöket på stranden!
Efter den här händelsen, fortsatte man mötas för att diskutera vad man kunde göra för att utveckla staden. Upplägget var så att alla med en idé som kunde bidra till att göra Kamakura bättre och roligare att bo i, eller besöka, skickade in den till arbetsgruppen. En gång i månaden möttes man och 3-5 personer hade valts ut för att berätta om sin idé. Man hade bara några minuter på sig och avslutade sin presentation med något man ville ha hjälp med för att göra verklighet av idéen. När alla berättat om sin idé valde publiken själva vilken idé de ville supporta och brainstorma kring. Under 20 minuter är tanken att säga allt som poppar upp i ens huvud, den idé som får ihop flest förslag vinner. Oklart vad, men det är inte så viktigt. När brainstormingen är slut, så är det fest! Och enligt vad jag har förstått, så är det inte minst viktigt med just festen, det är den som gör att folk kommer och är med gång efter gång.
När jag fick detta berättat för mig, så jag framför mig en folkfest! En festival för att etablera detta koncept som vi som en hommage till Kamacon valde att kalla Umecom. (För er som undrar så var Umecon upptaget, plus vi tyckte det var fint att det gick att föra tankarna till att com fick stå för community.) Jag fantiserade ihop en festival i en park med vimplar, foodtrucks, musik, intressanta samtal och föreläsningar. Jag hittade en bild på en stor eldsprutande bläckfisk i plåt från vad jag tror var Burning man festivalen. Så ville jag att Umecom skulle kännas, lite knasigt och oväntat. Så jag ritade en logotyp med en färgglad bläckfisk som sprutar eld, den får symbolisera kreativitet, resiliens och engagemang.
Det här var 2020 och vi var mitt i en pandemi och skulle ju inte ses i stora grupper. Så vi kokade ner allt festivaligt och gjorde en slags digital festival, den kan ni se på youtube om ni vill. Temat var klimat och vi pratade mat och klimat med Anders Samuelsson från Gotthards krog, byggde om en gammal furusoffa till en bänk med Ida Hansson från Nordic Remake, pratade koldioxidbudget med Carl Weidenstolpe från Fridays For Future, kommunens klimatarbete med Annika Myrén som är klimatstrateg på Umeå Kommun, klimatpositiva hyreshus med Johan Ehrenberg från ETC och en massa annat!
Dagen efter att festivalen sänts hade vi en digital workshop i fyra teman: Våra Bostäder, Vår Mat, Våra Resor och Vår Konsumtion. Det här var i september och under sommaren hade folk skickat in förslag på vad de tyckte skulle underlätta att leva klimatsmart i Umeå. Vi hade fått in 46 olika förslag och under workshopen skulle deltagarna (som var öppen för alla att anmäla sig till, men där jag även hade försökt handplocka lite olika ”experter”) använda sig av dessa förslag, sina egna tankar och erfarenheter och målet var att formulera minst ett konkret åtgärdsförslag från varje tema med en utsedd mottagare av förslaget som kunde genomföra det. Sedan cyklade jag runt och lämnade förslagen till olika personer. Det vi lärde oss av detta var att vi byggde en lång önskelista med en massa bra förslag, som ingen gjorde något med. Dessutom är det svårt att få ett engagemang och driv i ett förslag som man får av någon annan, det är lättare när man själv drivs av att få förverkliga sin idé. Så inför 2022 roddade vi om upplägget och gjorde det mer likt så som de gör i Kamakura. Vi har hittills arrangerat sju träffar i år, vi kallar dem Live Sessions. Och i maj hade vi dessutom besök av ingen mindre än självaste Kikou Honda och hans medhjälpare Misaki och Kido!
I augusti gjorde vi också en riktig festival – precis som jag drömt om! Vi hade såpbubblor (min förträffliga festivalplanerarkollega Carina Röder hade hittat ekologiska såpbubblor!), vimplar sydda av Kasam av återbrukat tyg, foodtrucks, en massa utställare och en scen med ett program som pågick nästan i ett från klockan 10 på morgonen till 21 på kvällen.
Temat tog avstamp i att Umeå fyllde 400 år och blickade framåt: Hur vill vi att framtidens Umeå ska se ut, kännas och vara? Vi hade ett önsketräd där besökarna fick hänga upp sina framtidsdrömmar och vi hade också bjudit in barnen på stans alla förskolor att teckna sina framtidsvisioner. Där här är Estrids.
Cykeln som var med i den digitala festivalen var också med. Det är för övrigt Ellens gamla stålhäst som vi målat om. Och skylten har vi gjort av drivved från Sikeå!
Vi hade workshop i att laga kläder med Jennie Dahlén.
Och en annan i kreativt återbruk.
Estrid och Eira var där. <3
Elin Leyonberg gjorde en livepod med Klimatekot under rubriken Klimatneutral till 2030 – Vad krävs? Hur ska en stad som aspirerar på att vara klimatneutral till 2030 få med sig hela samhället? Medverkade gjorde Carl Weidenstolpe från Fridays For Future, hållbarhetsforskare Johan Jansson och kommunalråd i Umeå Janet Ågren (s). Lyssna på avsnittet här.
Vi hade såklart också en av våra idéverkstäder, eller Live Sessions.
Där medverkade bland andra 8-åriga Annybelle som hade en idé om att gör något åt squeezyflaskor med sylt som varken går att panta eller fylla på. Hon vill ha refill-revolution!
Vi hade också besök av megacoola Isabelle McAllister och passade på att ta den här mäktiga bilden.
Kvällen avrundades med konsert med en av mina idoler, Frida Selander.
Nu är jag i full färd med att planera vad Umecom ska ta sig för under nästa år, jag har nämligen fått möjligheten att jobba med detta i ett år till! Så har du en idé som kan bidra till att göra Umeå bättre och roligare? Kontakta mig, så hjälps vi åt att göra verklighet av den! Rädda världen är ju inget en gör på egen hand.