Jag minns inte hur det gick till, men jag fick väl ett il och tyckte att omslaget var megasnyggt så jag beställde Rickard Söderbergs bok Transformation.
Sedan låg den hemma en månad eller så, tills jag fick ett nytt il och läste ut den på två kvällar. Och nu vill jag berätta för er om den här boken!
Jag har egentligen ingen relation alls till Rickard eller hans musik, men det är något som gjort att jag spontant bara gillar honom. Kanske att han verkar vara helt sig själv?
Nu när jag läst hans bok så tycker jag ännu mer om honom, för han lever verkligen efter sina värderingar. Han intresserar sig för dofter och vill dofta så som han känner sig och väljer därför parfym efter tillfälle och sinnesstämning. Han tycker det är något ceremoniellt med att sätta sig och sminka sig, välja färger efter humör, energinivå och känsla.
För hans del så var det tydligen på Victoriadagen 2019 som det blev tydligt att han behövde göra en livsstilsförändring. Han pratar om att det var både ett inre mörker, stress och att han förlorat glädjen i att sjunga genom att vara en kugge i ett operamaskineri som hattade runt på jorden utan att hinna med att varesig uppleva var han var eller vilka människor som fanns i publiken.
Så han hoppade av den cirkusen och började sjunga operetter (som tydligen anses mycket ocoolt att göra om en vill va med och sjunga på de stora operahusen) på mindre scener, där det faktiskt gick att se folk i ögonen. Och sedan la han om sin kost och började röra på sig – men lystring för nu kommer jag till det viktiga i kråksången: han gjorde det som var kul, så att det skulle bli en bestående förändring! Han ville leka och här jublar min inre femtonåring som avskydde skolidrotten, men älskade att vara i stallet och rida.
Det var det här som jag tycke var så frigörande när jag var med på en konferens med Change The Game om Rörelserikedom förra hösten, för där hade de hittat ett annat språk att prata om motion på – så att det fanns ingångar för även en sådan som mig att hitta min rörelseidentitet. Om vi hittar den, så kan vi hålla oss fysiskt aktiva genom hela livet! Hurra! Fram för mer lek och trams och att sport och kost inte ska handla om prestation eller bantning – utan om att njuta av livet och ta hand om det!
För detta tackar jag dig Rickard. Och för att du är en förebild som praktiserar ditt ikigai, varesig du vet vad det är eller inte (som tex att du gav ut den här boken bara för att du kände för det, på ditt eget bolag). Och för att du introducerade mig för de sju fyrtornen stillheten, musiken, snällheten, förlåtelsen, närvaron, generositeten och tacksamheten.
Vill ni låna och läsa om dem också (och om när Rickard blev påpucklad (men snällt) av självaste Dalai Llama), så säg till så löser vi det!
Jag tycker det här var en inspirerande bok på temat ett gott liv och att det inte handlar om att göra karriär, utan följa sina drömmar och ta vara på livet. Utmana sig själv, samtidigt som vi måste komma ihåg att varva ner och komma till ro. Heja alla Rickards i hela världen!
