I torsdags slog jag följe med Loves mamma Ann-Sofi och gick till jazzklubben. Lars Jansson Trio skulle spela – och det var en jazzkonsert helt i min smak! Soft, svängigt och så verkade de ha genuint roligt när de spelade. Då blir en ju glad!
I pausen gick jag för att köpa oss varsitt glas vin och jag blippade kortet. Maskinen frågade efter koden så jag slog den och tryckte på grön knapp. Sen kom uppmaningen tillbaka: Slå kod. Så jag slog koden och tryckte på grön knapp. Slå kod. Kön växte sig längre och längre bakom mig, vad fasen? Blandade jag ihop koden till mitt andra kort? Slog koden till det kortet. Inga försök kvar! Oh, no! Jag hade suttit och spelat patiens på telefonen efter jobbet, så batteriet var slut. Möjligheten att swisha var därför obefintlig, samt att kolla vad koden var och även flytta över pengar till det andra kortet där det inte fanns några. Då hörde jag en vänlig stämma bakom min rygg:
-Jag tar det, sa han.
Jag vände mig och där stod en helt främmande människa, som uppenbarligen var beredd att betala för två glas vin för att en person som han inte kände befann sig i denna prekära nödsituation. Min första instinkt var att tacka nej, men han stod på sig. Såg på kön och hann komma på att jag hade telefonladdaren i väskan, så jag skulle kunna ladda telefonen och sedan swisha tillbaka pengarna till honom. Han ba, du det är lugnt.
Inte så lite generad vände jag tillbaka till min bordsdam med vår dryck, hastade iväg och laddade mobilen några minuter, letade rätt på den ädla riddaren och fick slutligen göra rätt för mig.
Det visade sig vara en riktig snällis! ”Det behövs fler goda krafter i samhället och världen. Ju fler vi är som står upp för det goda, ja du fattar,” sa han. Sedan tyckte han att jag precis som i filmen Skicka vidare, skulle göra något snällt för någon annan. Så när jag kom tillbaka till bordet berättade jag detta för Ann-Sofi och hennes två väninnor som också satt vid vårt bord. Jamen skrid till verket, min bordsdam hade slut i glaset! En alkoholfri IPA skulle beställas, så jag studsade upp från min stol (dubbelkollade koden till kortet, batteriet dog igen), men när jag skulle betala så sa ju maskinen såklart fortfarande att jag slagit fel kod för många gånger. Men argh! Så dum jag är! Vad händer då? Jo, Hanna Jerndahl som jag känner lite sedan hon spelade jazz under min lilla föreställning om Att vara Eljest för några år sedan, uppenbarade sig och ba: -Jag tar det. Jag säger ju det, Umeå är fullt av snällisar!
Så kan det gå när jag går på jazzklubben. Jag fick en ny kompis och dessutom kom jag på en titel på något som bara måste bli nästa Hollywoodstorfilm: Koden till vänskap. Det är en feelgoodfilm med Sara Jessica Parker i huvudrollen och den handlar om en virrig tjej som går på jazzkonsert, men glömmer koden till sitt betalkort, får hjälp från en främling som uppmanar henne att skicka den goda gärningen vidare och skapar en kedja av snällhet så att alla i hela världen blir assnälla med varandra och det blir fred på jorden.
The End.