Min karriär som kläddesigner började med att jag gjorde barnplagg på Popshop. De var svarta och hade tryck där det stod I take no shit, I make it eller Kiss my ass på rumpan.
Jag kunde verkligen ingenting om tyg, sömnad eller mönsterkonstruktion – så jag gick ett år på Dalkarlså folkhögskola och försökte lära mig. Sedan körde jag bara.
Historien bakom namnet var att jag ville det skulle vara plagg för olika tillfällen i livet, vardag som fest. Dricka-kaffe-på-farstubron-outfit, en gå-på-jazzklubb-klänning eller jobba-på-kontoret-dress. Kläder för det du gör idag, helt enkelt.
Plaggen tillverkades mest av mig själv, men annars i Västerbotten och någon enstaka gång i Borås. Alla tyger var GOTS-certifierade (utom en gång när jag frångick principen av någon outgrundlig anledning). På knappar och etiketter stod det kärlek, tillit, respekt. Jag ville att det skulle vara snällt mode, som andades något annat än fäshion och yta. Jag kallade det humanistiskt mode.
Min första kollektion med damplagg gjorde jag när jag bodde i huset i Ultervattnet. Jag lyssnade på country och ville smälta ihop Västerbotten med cowboyromantiken och Montana. Jag hittade på en fantasivärld som var både en stil och en filosofi. Jag kallade den Bobackarama, vilket för övrigt blev namnet på mitt företag.
Kollektionen fick heta Greetings from Bobackarama och det var mycket denim, flanell och ett bälte inspirerat av en sadelgjord som tillverkades av Tärnsjö Garveri.
Bilderna fotade runtomkring i Robertsfors och modell var Sofia Wiesler, fotograf Henke Olofsson.
Sedan gjorde jag en kollektion som fick heta Jag är jazz. Det var när jag börjat göra marknadsföringen för Umeå Jazzstudio och jag kände mig som en novis och bad övriga i styrelsen att berätta för mig vad det är som avgör om något egentligen är jazz. Jag fick lite olika förklaringar, men jag förstod när Bill Olsson sa att det var något som innehöll ett visst mått av improvisation. Det är ju precis vad vi gör mest hela tiden, improviserar oss genom livet. Så jag tyckte Jag är jazz var ganska fyndigt. Det var också här jag designade mitt livs bästa grej: en kappa. Det var tack vare den som jag började tro på det här. Jag var med på en pop up shop i Malmö med några plagg och tror jag hade skickat ner 6 st kappor. De ringde under helgen och undrade om jag kunde sy fler, för de hade kö på den!
Bilderna tog vi i Studion på Folkets Hus, där jazzklubben håller till. Modeller är Unn Swanström (som jag lärde känna i biljettkassan på klubben) och Patricia Eriksson. Fotograf Henke Olofsson. Jag fattar inte varför, men kappan är inte med på en endaste bild!
En fin detalj däremot är att jag fick komma hem och hälsa på Umeås okrönte jazzkung Lars Lystedt och kika på bilder från hans jazzande genom tiderna. Han hade en bild när han och Ella Fitzgerald spelade tillsammans! Den syns i bakgrunden på sista bilden.
Sedan tyckte jag det var dags att göra en yogakollektion. Modellen heter Nathalie Lidqvist och fotografen Malin Grönborg.
Sedan kom jag in i en period när jag inte gjorde så mycket kollektioner, utan mest sydde lite plagg då och då. Det berodde nog mest på att jag inte räckte till till så mycket mer, eftersom jag hade startat butiken Eljest och jobbade där mest hela dagarna.
Jag sydde en byxdress och gjorde träskor i samarbete med Mohedatoffeln.
Visst är det fina bilder? Det är Malena Björndahl som är både modell och fotograf, mer känd på Instagram som Malenami. Ett finfint samarbete!
Jag gjorde också en del inredning, i sann Bobackaramaanda. Den här Västerbottensfilten fick sina färger inspirerade av våra lingon, blåbär, älven, snön och isen, norrskenet och hjortron.
Tillsammans med Humlebäck gjorde jag också en serie möbler, där bland annat det här bokskåpet var med. Dörrarna är tänka att påminna om ladugårdsdörrar. Älskar det här skåpet!
Här är en bild på kappan! En som fick rött foder. Manchesterbyxorna och knytblusen har jag också sytt.
Sådär, det var lite bilder från mitt varumärke IDAG. Det gick upp i rök när jag la ner företaget i och med pandemin våren 2020. Så kan det gå. Tur att farsan lärt mig att det alltid går att komma på nya idéer.