Den 19 april befann jag mig på Clarin Hotel i Umeå för att hålla låda på slutkonferensen av Region Västerbottens projekt Hållbar Regional Utveckling.
När jag får den här typen av förfrågningar drabbas jag omedelbart av imposter syndrome.
”Bluffsyndromet är en informell psykologisk term som myntades på 1970-talet för att beskriva hur vissa personer har svårt att internalisera sina förmågor eller prestationer. Trots yttre tecken på kompetens är de som lider av bluffsyndromet övertygade om att de är ”bluffar” och inte förtjänar den framgång de har nått. Tecken på framgång avfärdas som tur, tajming eller att ha lurat andra att tro att de är mer kompetenta än de själva tror att de är.” – Wikipedia
Sedan frammanar jag min inre Pippi Långstump och tänker ”Hur svårt kan det va?” och så snickrar jag ihop något.
Den här gången blev det en trestegsraket där vi skulle idégenerera kring hur vi som befann oss i lokalen (politiker och kommuntjänstemän från olika delar av Västerbotten) kan ta vara på våra resurser och superkrafter och tillsammans rädda världen ( eller i alla fall hålla vår del av Parisavtalet).
Syftet med övningen var att skapa pepp och energi i klimatarbetet, bli kompisar med varandra, ha kul och samtidigt försöka göra världen lite bättre.
Nu vet jag inte om jag egentligen lyckades speciellt bra, men övningen i sig tycker jag är ganska smart, så om ni vill göra den på er arbetsplats så får ni den av mig här:
1. Vi börjar med att checka in. Jag bad dem vända sig till någon vid sitt bord (gärna som de inte kände) och berätta sitt namn, vad som får dem på bra humör och vilka förväntningar de hade för kommande halvtimme.
2. Vi började med att ta reda på vad det innebär att klara uppgiften, alltså hålla vår del av Parisavtalet. Det gjorde vi genom att se den här filmen om Umeås lokala koldioxidbudget:
3. Efter att jag sagt tack och förlåt för att jag utsatte er för denna snillrika, men ack så amatörmässigt producerade film, så började själva workshoperiet. Jag redogjorde efter bästa förmåga om Ikigai, ni vet den japanska teorin om vad som ger våra liv syfte, mål och mening?
De fick några minuter på sig att se om det gick att hitta något som kombinerade dessa fyra områden. Min tanke var att var och en skulle hitta sin inre drivkraft och motivation till att engagera sig. Som politiker och kommuntjänstemän har vi ju massor att bidra med och möjligheter att påverka!
4. Sedan hastade vi vidare till dagens andra övning: Identifiera resurser. Frågan var: ”Vilka resurser har du eller din organisation som kan bidra till att vi klarar att uppnå vår del av Parisavtalet?” och sedan hade jag ett litet förtydligande om vad jag tänkte kunde vara en resurs, tex kunskap, kompetens, egenskaper, förmågor, pengar, tid, engagemang, mindset, kontakter, lokaler, mandat, utrustning med mera.
Jag bad dem skriva dem på post-it-lappar (en lapp för varje resurs) för det har jag sett är en grej när man håller publika workshops och jag vill ju gärna framstå som att jag visste vad jag höll på med.
5. Slutligen, den sista övningen: Ta post-it-lapparna och vänd er till de som sitter runt ert bord. I det här fallet satt runt fem personer runt varje bord. Vilka idéer får ni om ni börjar kombinera era resurser med varandra?
Genom den här lilla trestegsraketen så tänkte jag att vi dels har identifierat våra egna drivkrafter och vad som motiverar oss, dels hittat vilka resurser som vi har inom vår organisation och om vi kan komma på nya sätt att kombinera dem med andras – så att vi kan hjälpas åt att klara vår del av Parisavtalet!
Det här kan ni ju byta ut till vilket ämne som helst, det behöver ju inte handla om det.
6. Sedan frågade jag om det var någon som ville berätta om någon idé som kommit fram, som en liten redovisning.
7. Utcheckning genom att vända sig till en bordskompis och berätta vad man tyckte omtar med sig härifrån?
Tyckte du att det här lät som en bra övning, så ta den och sprid den för vinden. Här nere kan du ladda ner en liten template jag gjorde för Ikigai-övningen. Den är A4-format så det är bara att skriva ut.
LYCKA TILL!
